Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Krönika: Är Svenska Akademien i takt med tiden eller sig själv?

Mårten Arndtzén om Svenska Akademiens autonomi
3:06 min
Börshuset
Börshusets dörr. Foto: Henrik Montgomery/TT

Efter denna turbulenta vecka höjs många röster för att reformera Svenska Akademien. Kulturredaktionens Mårten Arndtzén påminner om värdet av - och bristen på - autonoma kulturinstitutioner.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Varje år i mitten av september tar de fart: spekulationerna om vem som ska få nobelpriset i litteratur. Var det inte länge sedan priset gick till en latinamerikan? Är det inte dags för en kvinna nu?

Inför den sortens frågor är De Adertons svar envist det samma: vi bedömer litterär kvalitet, och tar inga andra hänsyn.

Jag kom att tänka på den här årliga ritualen när jag i veckan hörde att tyska PEN vill "reformera Svenska Akademien från grunden". En av deras ledamöter, författaren Ilija Trojanow, slår fast att "en jury som består av en handfull vita svenskar inte längre är tidsenlig".

Och det har han naturligtvis rätt i. Precis som PR-konsulterna haft rätt i att akademien är usla krishanterare och politikerna i att de utsätter Sveriges anseende för prövningar, som de håller på nu.

Men det speciella, för att inte säga unika, med Svenska Akademien är ju att den är helt självständig. Den står inte över lagen, och kungen har vissa befogenheter, som han nu tycks överväga att utöva, men annars står den helt och hållet fri.

Fri från insyn, fri från ansvar – annat än det som dess egna stadgar fastslår. Autonom på riktigt.

Det är ovanligt. Särskilt i vårt land, och i synnerhet inom vårt kulturliv - som i hög grad är skattesubventionerat, och vars organisering är ett väl flätat nätverk av institutioner, konstnärsorganisationer, statliga myndigheter och numera också regioner. Ett system vars grunder lades i den kulturpolitik av år 1974 som fortfarande, i grund och botten, gäller.

Kanske var det därför varken den svenska, eller någon av de kungliga, akademierna bjöds in till det rådslag som satte sig ned för att rita upp de här grunderna, i slutet av 1960-talet? Kanske ansåg man, redan då, att akademierna var otidsenliga och tänkte att de skulle ha förstånd nog att tyna bort och lämna plats åt det nya.

Kanske var deras, och särskilt då Svenska Akademiens, autonomi en anomali i det nya samhällsbygget.

Den senaste tiden har vi sett återkommande debatter om den politiska styrningen av våra kulturinstitutioner. Och hur det än är, just nu, med den saken så är det svårt att förneka risken, med ett system som vårt. Principen om armlängds avstånd åberopas till exempel ständigt i såna här debatter - trots att den egentligen, formellt, bara är tillämplig på enstaka ställen i svenskt kulturliv.

Men demokratier mår i regel bra av flera, sinsemellan oberoende maktcentra. Sådant som självständiga domstolar och fri press. Men i kulturlivet, det fria skapandets vagga, är det ganska ont om sådana.

Det kan vara värt att påminna sig om det, nu när så många av offentlighetens starkaste röster ropar på modernisering och en öppnare akademi i takt med sin tid.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".