"Barn och deras barn" på Västmanlands Teater

Recension: "Barn och deras barn" på Västmanlands Teater
2:42 min

Dramatikern och regissören Rasmus Lindberg har skrivit flera pjäser som leker fritt med tid och rum. Så också i hans nya pjäs som just nu spelas i regi av författaren på Västmanlands teater "Barn och deras barn" där tre dramatiska scener ur tre generationer spelas upp i släktens hus - samtidigt!

Maria Edström, du har varit i Västerås och sett pjäsen. Hur fungerar det här greppet?

- Det fungerar helt utmärkt. För de tre scenerna från 1913, 1968 och 2014 är alla ett slags nyckelscener ur de tre parens liv där dramatiska saker händer och utan att gå in på handlingen för mycket, så figurerar alkoholism, otrohetsbrev, en kastrull kokande vatten och en baby, en konfrontationsterapi med förförelse och en "förnekad" inseminering. 

Oj , det låter, det - men igen, hur funkar det?

- Jo, Rasmus Lindberg är en mycket musikalisk dramatiker och han låter de här scenerna flätas in i varandra som i ett körverk, ett hörspel - samma replik kan säjas i hos de olika paren, med olika betydelser och tonfall, som i olika tonarter i ett musikstycke. Och han är en mycket säker regissör för inte ett tonfall klingar falskt utan hela tiden lever i den här så välkoreograferade uppsättningen, där också koreografen Kajsa Giertz drar sitt strå till stacken och där alla rör sig så elegant i de olika tidsplanen, tätt ihop.

- Och ensemblen, Elin Norins Kerstin - stram och olycklig, Jan Modins brännskadade Stefan - både rörande och skrämmande och Bodil Malmbergs svartklädda, elegant hårdhudade gallerist för att helt orättvist nämna halva styrkan i den sexhövdade ensemblen är också så helt med på noterna. Det finns en lätthet över alltihop trots alla tunga känslor som är imponerande.

Så vad blir sensmoralen?

- Rasmus Lindberg har ett slags sentiment, alltså inte sentimentalitet, men han räds liksom inte de grundläggande mänskliga känslorna. Och han rör runt i nåt jag skulle vilja kalla den moderna svenska allmogen men hela tiden med det här stiliserade, lite förfrämligande leken med tid, rum och minne. Så sensmoralen skulle kunna vara nåt i stil med: Saker och ting i det förflutna kanske inte riktigt var som du tror och framtiden blir kanske vad vi har förmåga att föreställa oss.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".