RECENSION: LITTERATUR

Agnes Lidbecks debutroman är både skärpt och kuslig

2:43 min

Agnes Lidbeck är född 1981 och bosatt i Stockholm. Finna sig är hennes romandebut. Anneli Dufva har läst.

Titel: Finna sig
Författare: Agnes Lidbeck

Anna ser allt runt omkring sig. Ser hur folk är klädda, hur de böjer och formar sig inför varandra"

Agnes Lidbeck har skrivit en skärpt och kuslig debutroman. Skärpan finns i hennes blick, i hur hon väljer att följa stora delar av denna kvinnas liv men hur hon också gör det som om alltihop vore på låtsas, ägde rum någon annanstans.

Eller - det är ju fel att skriva så - eftersom hon är så oerhört noggrann med att redogöra för de små detaljerna; de som borde vara markörerna för en sorts verklighet. Färgen på randen på fruktskålen, hur just den passar så bra med just den frukten.

Anna ser allt runt omkring sig. Ser hur folk är klädda, hur de böjer och formar sig inför varandra, hur det spel som är livet pågår med alla de attiraljer som hör till den borgerlighet som det här handlar om. Vilka gryn används, vem låter håret bli grått. ”Under all denna information försöker hon kalibrera någon typ av identitet” skriver Lidbeck och följer sedan sin Anna vidare genom den tillvaro där hon verkar komma allt längre ifrån möjligheten att göra just detta.

Där finns tankar kring kvinnans roller, kring, sex, attraktion, otrohet och - sjukdom"

Romanen i sin tur består dels av den rakt berättade historien om Anna. Om äktenskapet med Jens, om barnen, om den nya mannen, skilsmässan och det som sedan följer. Men hon har också skrivit en sorts sakliga betraktelser, i kursiv, över de faser och begrepp som är aktuella för Anna.

Där finns tankar kring kvinnans roller, kring, sex, attraktion, otrohet och - sjukdom. Om lusten skriver hon ”längtan att få tiden att fyllas av någon oåtkomligt, av motsatsen till tvätt”. En allmänmänsklig längtan, som får Anna att lämna sin perfekt kontrollerade tillvaro (i och för sig med städhjälp och manglade lakan) för en lite rufsigare man av en annan sort. En kulturman av äldre typ, som det visar sig - en man som inte är i fas med tiden, och så får Lidbeck in det med: en samtid som bytt tolkningsföreträdare, med allt vad det innebär.

Och Lidbecks egen blick blir aldrig värderande, vilket ökar spänningen. Hon låter Anna iaktta sin kropp, hans kropp, barnens fjun och gester från en sorts nollpunkt, som om ingen gjort detta tidigare. Hon räds inte Annas oförmåga, som skulle kunna läsas som känslokyla – nej, hon undersöker världen utifrån den. Den lilla världen. För det är där Anna sitter fast.