Shia LaBeouf som John McEnroe och Sverrir Gudnason som Björn Borg. Foto: Julie Vrabelová/Nordisk Film.
Shia LaBeouf som John McEnroe och Sverrir Gudnason som Björn Borg. Foto: Julie Vrabelová/Nordisk Film.
FILMRECENSION

"Wimbledon blir nästan en brottsplats i Borg"

Roger Wilson recenserar Borg
2:58 min

Sverrir Gudnason och Shia LeBeuf är Björn Borg och John McEnroe i Borg. Filmen om den laddade finalmatchen i Wimbledon 1980.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Borg"
Regissör: Janus Metz
Manus: Ronnie Sandahl
Skådespelare: Sverrir Gudnason, Shia LaBeouf, Stellan Skarsgård m fl
Genre: Idolporträtt
Betyg: 4 av 5

Den svenska biohösten fortsätter på temat idrottsnostalgi. Efter dokumentären om Formel 1-föraren Ronnie Peterson är det nu dags för spelfilmen om nästa stora svenska idrottsman: Björn Borg. Fast egentligen är den internationella titeln på den här filmen mer rättvisande. I utlandet säljs "Borg" in som "Borg/McEnroe" i stället, för filmen handlar ju faktiskt om de bägge två, just före och under Wimbledonturneringen 1980 där de möts i finalen.

Jag är ett stor fan av greppet att inte försöka trycka in ett helt liv på en films begränsade speltid när man ska göra film om en verklig person, utan istället välja att berätta på djupet om en kortare period i  huvudpersonernas liv. Men just de dagarna som den här filmen lägger sitt fokus på verkar de båda tennisspelarna, åtminstone när de inte är på plan, mest gå omkring och vara laddade, fokuserade och nervösa inför den kommande finalen. Så för att det hela inte ska bli alldeles obegripligt och inåtvänt, får vi också några tillbakablickar på utvalda nyckelscener ur respektive spelares barndom, som ett slags övertydlig förklaring till hur de hanterar pressen på planen. För det är ju kring det här som egentligen hela filmen kretsar: att Björn Borg mådde enormt dåligt av förväntningarna på honom inför en turnering där han hade chansen att bli den förste spelaren någonsin att vinna fem Wimbledontitlar i följd.

Hur det går, vet väl nästan alla vid det här laget. Men regissören Janus Metz lyckas iscensätta den gamla matchen till filmens mest rafflande avsnitt. Snyggt klippt, lagom redovisande och mycket blickar och allvarliga miner. För det här är en film som lever på sina ambitioner. Dess starkaste sidor är detaljer som inövade spelkoreografier och att Sverrir Gudnasons skäggväxt, frisyr och rörelseschema är så likt den verklige Björn Borgs som möjligt.

Därför tycker jag egentligen att "Borg" är en lite svår film att genrebestämma. Den ligger någonstans mittemellan en ren dramadokumentär och en spelfilm. Kanske gör jag rentav den mest rättvisa om jag kallar den för en rekonstruktion. Regissören Janus Metz återvänder liksom till 1980 och Wimbledon som om det vore en brottsplats. Reder ut motiv och gärningsmännens psykologiska profiler, och låter oss sedan se hur dådet gick till. Steg för steg. Eller kanske ska man säga matchboll för matchboll.

Den där nördigheten gör att jag faller för "Borg" trots att den egentligen är för distanserad, kylig och lite för ytlig för min smak. Den som förväntar sig att komma bakom Borgs iskalla mask blir nog lite besviken, trots allt. Det är som en tennisturneringsrekonstruktion den är allra bäst.

 

Mer om Film- och tv-recensioner

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".