Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION – FILM

Längtan, åtrå och den första kärleken i "Call me by your name"

Publicerat torsdag 21 december 2017 kl 12.42
Roger Wilson: "Jag faller pladask"
(2:56 min)
Call me by your name
Timothée Chalamet spelar huvudrollen i Call me by your name Foto: UIP SWEDEN

Ellios liv förändras för alltid när den några år äldre Oliver flyttar in hos familjen i Italien över sommaren. Men det blir en sommar av erotiskt och förälskat vankelmod.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Filmens titel: Call me by your name
Regi: Luca Guadagnino
Manus: James Ivory, baserat på en roman av André Aciman
Skådespelare: Timothée Chalamet, Armie Hammer, Amira Casar, Michael Stuhlbarg m fl
Genre: Drama
Betyg: 4 av 5

Till en början känns nästan "Call me by your name" som en reklamfilm, sponsrad av den italienska turistbyrån. För allt är nästan för bra när man får följa med Ellio och hans familj på sommarvistelse i sin stora italienska villa. Italien är nästan klyschigt italienskt – villans trädgård med egen minipool med ständigt porlande vatten, excentriska middagsgäster och nästan löjligt ljumma sommarkvällar. Och även om dansstegen till de tidstypiska åttiotalshitsen inte sitter helt perfekt, så är det bara charmigt. Ellios familj är förresten nästan komiskt intellektuella, man växlar obahindrat mellan franska, engelska och italienska , och när man ska mysa tillsammans så översätter mamman från tyska för de andra.

Och det är alltså bara inramningen till en berättelse som egentligen handlar om Ellios sexuella uppvaknande, sommaren när verkligen allting händer. Berättelsen om den där första, riktiga kärleken – på gott och ont. För när doktoranden Oliver, sju år äldre än den sjuttonårige Ellio, flyttar in över sommaren så är det som att något plötsligt glappar i det där perfekta. Ellio vill något mer. Tror han. Kanske. Men vill Oliver? Eller inte? I det här erotiska och förälskade vankelmodet utspelas filmen.

Det är den 89-årige filmskaparen James Ivory som adapterat André Acimans roman till filmmanus. Och visst kan man känna igen en del av känslan från Ivorys storhetstid som regissör i den här filmen – från "Återstoden av dagen" och "Maurice", till exempel. Samma tillbakahållna åtrå och längtande blickar finns här.

"Call me by your name" är faktiskt helt förtjusande utfört av regissören Luca Guadagnino. Jag faller till sist pladask. Och upplever något av en känslomässig tidsresa, både jobbig och romantisk, där jag för första gången på länge minns hur skarp smärtan i den där första kärleken kunde vara.

Och just i det där känsliga så stör det mig lite att kameran ibland balanserar på gränsen till det aningen gubbsjuka när den håller ögonen på Ellio Som det lätt blir när man ska skildra den där unga, spirande och spröda kärleken och lusten. Balansakten landar ändå på rätt sida, och "Call me by your name" blir precis en sån där kärlekshistoria som man bär med sig länge. 

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".