Paola (Laetitia Dosch) och katten i "Jeune Femme"
Paola (Laetitia Dosch) och katten i "Jeune Femme"
RECENSION - FILM

"Jeune femme": Dumpad kvinna med katt under armen kommer till insikt

En uppdaterad utvecklingshistoria med nervig kamera
2:44 min

"Jeune femme" är Léonor Serrailles första film och den vann Bronshästen för bästa film på Stockholms filmfestival förra året.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Jeune Femme
Regi: Léonor Serrailles 
Skådespelare: Laetitia Dosch, Soulemymane Seye Ndiaye, Gregoire Monsaingeon mfl
Betyg: 4 av 5

"Jeune femme" - Ung kvinna - känns som en femtiotalstitel på en film. Och dessutom är ju huvudpersonen inte så där vansinnigt ung utan hela 31 år och slängd på soptippen.

Den börjar hur som helst med en hård smäll. Paula blir inte insläppt i sin berömde pojkväns lägenhet, han är medelålders fotograf och hon har i åratal varit inte bara hans partner utan också hans modell. Det tjocka röda håret gör sig bra på bild.

Det är inte utan att man kommer att tänka på åttiotalsklassikern Betty Blue där en annan ung impulsstyrd kvinna tillbringade sina dagar med att skriva ut sin pojkväns manuskript på maskin. Gör nåt eget av ditt liv, ville man skrika, spring inte bara runt och var undergiven och destruktiv samtidigt.

För också Paula slår sig själv blodig när hon inser att hon är dumpad. Pang med pannan in i ytterdörren så hon svimmar av och hamnar på sjukhus där hon håller en fullständigt osammanhängande monolog där de flesta associationsled är överhoppade. Och kameran är med henne hela tiden, lika ryckig som hennes gester, byter vinkel, ändrar perspektiv, far runt i otakt.

Resten av filmen skildrar tätt inpå hennes tid därefter, hon har ingenstans att bo, hamnar på olika soffor, hemma hos hypokondriska väninnor och närgångna män, hon får en tom pappersrulle i tobaksaffären och skapar snabbt en Amy Winehousefrisyr så ingen ser hennes jack i pannan. Med sig har hon också filmens andra huvudperson i en kartong, en lurvig plattnosad katt med ett enda ansiktsuttryck, trött avvaktande.

Det är en förödande förförisk film för snabbt sänker jag alla invändningar för någon sorts medelålders nostalgi: tänk så lätt att skaffa nya vänner på tunnelbanan, om så bara genom att låtsas vara någon annan. Paula småljuger och trixar sig fram, och hon får två smått förnedrande jobb, ett i en underklädesaffär med just klädkod och ett som barnflicka åt ett mycket tråkigt litet barn men som tinar upp bara hon slipper sin överkänsliga mamma.

Någonstans i Paris finns också Paulas egen helt avstängda mamma som inte alls vill veta av henne. Filmen låter de mötas i en förödande scen och skyndar sedan vidare. Det finns inte tid för eftertanke. För allt snurrar så fort.

Och kanske är det är trots allt en uppdaterad utvecklingshistoria i sista laget, för till skillnad från Betty Blue så lyckas Paula bryta bindningen till sin självömkande uppblåste fotograf, skaffa nya vänner, ta sin katt och gå.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".