Maria Dragus som den blinda pianisten i Mademoiselle Paradis
1 av 3
Maria Dragus som den blinda pianisten i Mademoiselle Paradis Foto: © Christian Schulz
LICHT_Barbara_Albert_Setfoto_67(c)Christian Schulz_NGF_LOOKS
2 av 3
Maria Dragus spelar den blinde pianisten som plötsligt kan se Foto: © Christian Schulz
Devid Striesow spelar Dr. Mesmer
3 av 3
Devid Striesow spelar Dr. Mesmer Foto: © Christian Schulz
RECENSION - FILM

Blindhet, begåvning och bedrägeri i ny musikfilm

2:59 min

Tonsättaren Maria Theresia von Paradis var samtida med Mozart och lyckades trots att hon var blind bli en framträdande musiker. Filmen "Mademoiselle Paradis" handlar om försöken att bota hennes blindhet.
En fascinerande film, tycker vår recensent.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Fröken Paradis?

Vilken fånig titel på en film. Men Maria Theresia von Paradis fanns på riktigt och levde mellan 1759 och 1824 och att hennes namn dröjer kvar beror nog främst på att Mozart tros ha skrivit den 18:e pianokonserten för henne. Fast själv tog hon lektioner för Mozarts konkurrent Salieri.

Hon var alltså – precis som Mozart –ein hochbegabtes kind, ett underbarn. Och extra omtalad för att hon var blind. Hon fick 200 gulden i årspension av kejsarinnan och var alltså beundrad. Samtidigt var hon förstås lite föraktad.

Allt det här räcker ju med råge för en biopic, men Mademoiselle Paradis är faktiskt en mycket vidare berättelse även om den bara handlar om ett enda år i hennes liv, 1776 då hon behandlas av den berömde doktor Franz Anton Mesmer, han med glasstaven och den animala magnetismen.

Den som inte ser blir heller inte sedd, säger Maria i en nyckelreplik. Mesmer lyckas genom sin behandling ge henne synen tillbaka, i alla fall hjälpligt. Men det hon ser kan hon inte tolka. Ljuset skrämmer henne, konturerna är oklara och hon lär sig att hon inte kan lita på någon. Hon visas upp som ett föremål i ett kuriosakabinett. Mesmer vill genom sin patient få vetenskaplig status, hennes föräldrar vill att hon blir ännu mer berömd, kanske kan hon till och med gifta sig rikt.

Men Maria tvekar inför den värld hon ser.

Ja, det här är en flerskiktad film rik på innebörder. Regissör och manusförfattare dömer inte, uttrycker ingen åsikt. De förskönar inte heller. 1700-talsmänniskorna är ganska fula med dålig hy och klumpiga peruker. Och varken spirituella eller eleganta. Filmen handlar om konst och liv – för Maria spelar sämre ju mer hon ser. Om tro och vetenskap. Om maktspel. Om föräldrar och barn.

Barbara Albert regisserar nedtonat men synnerligen skickligt ut i minsta detalj. En liten kamerarörelse i vagnen följs av att kameran mjukt rör sig i samma riktning över gården. Fotografen Christine Maier borde få pris. Närbilderna av Marias skiftande ansikte skulle få Bergman att njuta. Maria Dragus i huvudrollen är magnetisk. Musikscenerna är valda för sin dramatik. Språket är lätt stiliserat så att vi hör de sociala strukturerna och känslorna.

Ja, det är en liten pärla till film. Diskret och därför så härlig att utforska.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".