Andrea Edwards och David Fukamachi Regnfors
1 av 4
Andrea Edwards och David Fukamachi Regnfors Foto: Mats Backer
Anna Harling, Per Öhagen, Helmon Solomon, Emma Österlöf, Kristofer Kamiyasu och "Californiaman" Joel Igor Hammad Magnusson
2 av 4
Anna Harling, Per Öhagen, Helmon Solomon, Emma Österlöf, Kristofer Kamiyasu och "Californiaman" Joel Igor Hammad Magnusson Foto: Mats Bäcker
Andrea Edwards
3 av 4
Andrea Edwards Foto: Mats Backer
Frida Röhl, regissör, konstnärlig ledare Folkteatern Göteborg
4 av 4
Frida Röhl, regissör, konstnärlig ledare Folkteatern Göteborg Foto: Lina Ikse
RECENSION - TEATER

Lars von Triers "Dogville" – numera som svensk pjäs

3:03 min

Lars von Triers film "Dogville" var som filmad teater med streck på golvet som markerade vägar och väggar. I lördags var det Sverigepremiär för scenversionen på Folkteatern i Göteborg.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Teater: "Dogville"
Scen: Folkteatern göteborg
Text: Lars von Trier, scenversion: Christian Lollike 
Översättning: Staffan Julén
Regi: Frida Röhl 
Scenidé, kostym, ljus:  
Charlotta Nylund, Carina Persson
Musik: "Californiaman" Joel Igor Hammad Magnusson
Medverkande:
Andrea Edwards, David Fukamachi Regnfors, Anna Harling, Kristofer Kamiyasu, Lena B Nilsson, Kim Lantz, Helmon Solomon, Per Öhagen, Emma Österlöf m fl

Dogville är ett drama om hur en grupp alldagliga invånare en i en liten stad steg för steg förvandlas till bödlar. Hur kan en sådan förvandling ske? Livet i Dogville är fridfullt, alla har nog med sitt och man träffas i kyrkan under den försynte Toms ledning, han som försöker förstå allt och alla.

Tom – som spelas så följsamt och insiktsfullt av David Fukamachi Regnfors – blir länken mellan stadens invånare och Grace, främlingen som dyker upp, som spelas av Andrea Edwards. Hon försöker finna en förklaring till varför hon utnyttjas och lägger all skuld på sig själv.

Både Fukamachi Regnfors och Edwards är självlysande i sitt spel, men regissören Frida Röhl stannar inte vid de två huvudrollerna utan betonar kollektivet. I stället för EN berättarröst har hon fördelat den över alla medverkande, ja även musikern Joel Igor Hammad Magnusson är med och kommenterar genom sina olika instrument.

Och genom att förlägga spelet i mitten med publiken på kyrkbänkar längs tre av de fyra sidorna blir vi alla delaktiga i dramat, rollfigurerna nickar mot oss när de passerar som om vi vore deras gamla bekanta och grannar.

Det är Charlotta Nylund och Carina Persson som svarar för scenidé, ljus och kostym. Den jordiga färgskalan understryker det lantliga och fridfulla, där fasan till slut blir en kontrast mot de milda färgerna och där de omsorgsfullt tända ljusen i kyrkans takkrona blåses ut av en iskall vindpust.

Regissören Frida Röhl tar tid på sig att bygga upp den här historien som är en resa in i människors mörker, där gränserna för vad man kan göra mot en annan människa tänjs mer och mer, tills offret ligger våldtaget och fastkedjat. Historien tar flera vändningar där även hämnden får sitt brutala uttryck.

Det är otäckt och drabbande. Och uppfordrande: var vi med om detta; lät vi detta ske? Det är obehagligt och ger hur mycket som helst att tänka på. En stor teaterupplevelse med andra ord.

Men jag har en invändning: varför låta föreställningen börja och sluta som en terapisession – som om resan in i ondskan bara är ett experiment, ledd av en mörk terapiröst som dessutom pratar på engelska? Den inramningen behövs inte alls på detta suggestiva, stramt berättade drama.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista