RECENSION TEATER

Misslyckad Herr Puntila på Göteborgs stadsteater handlar för mycket om fylla

2:29 min

Upplevelser från en sommar i Finland 1940 ligger till grund för Bertolt Brechts "Herr Puntila och hans dräng Matti". Pjäsen spelas nu på Göteborgs Stadsteater.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Herr Puntila och hans dräng Matti"
Manus: Bertolt Brecht och Hella Wuolijoki
Översättning: Alf Henrikson
Regi och scenografi: Pontus Stenshäll
Scenografi och kostym: Richard Andersson
Scen: Göteborgs Stadsteater
I rollerna: Lisa Lindgren, Ika Nord, Hannah Alem Davidson, Emil Ljungestig, Marie Delleskog, Lasse Carlsson m fl
 
Pjäsen marknadsförs som "En frodig komedi som glatt sparkar uppåt", och jag befarar det värsta: Brecht som buskis. "Surpuppa", tänker jag då genast om mig själv, det skulle väl i så fall Brecht tåla. Men buskis har det inte blivit, snarare ett misslyckat försök till kabaret.

Regissören Pontus Stenshäll har valt att låta båda huvudfigurerna gestaltas av kvinnor, och det måste sägas med en gång att Lisa Lindgren är fenomenal i rollen som Puntila; hon ger maktmänniskan och alkoholisten inte bara ett ansikte utan en hel svajande kropp som i sina olika stadier av berusning är både komisk och tragisk; det är en storartad gestaltning av mänsklig självdestruktion och likheten med en nyckfull och opålitlig Donald Trump är uppenbar.

Ika Nord har en lätt Chaplin-inspirerad framtoning som drängen Matti och fyller sin roll med mer medkänsla än protest. Pjäsen är i långa stycken en Puntila-monolog, där tuggummituggande dottern, Hannah Alem Davidson, slippriga typer som attachen, komiskt fångad av Emil Ljungestig, och domaren spelad av Lasse Carlsson och så Marie Delleskogs flera olika roller, liksom får slingra sig in mellan Puntilas oändliga utbrott och fyllesnack. Men det är väl inte fylla pjäsen handlar om?

Stenshäll understryker leken i sin uppsättning: nu leker vi att vi spelar teater och det gör han med gigantiska legoklossar som i öppningsscenen gör en amerikansk flagga och sedan är bord, stolar, och lekplats med klättertorn. Texten blir inte vassare snarare mer ofarlig. Det är heller inte Brecht som säger något om vår tids löneslaveri, utan det sker med fyra välkända låtar: Working class hero, The winner takes it all, Nine to five och I will survive som mycket otippat framförs i tur och ordning av fyra skådespelare. I Frida Linell bor en framtida musikalstjärna helt klart, men här, i Herr Puntila, förstärker denna sing-along känslan av att uppsättningen försöker sitta på flera stolar samtidigt. Det går inte så bra.