Vänsterpartisten Daniel Riazat läser en tidning i riksdagshuset i Stockholm
Daniel Riazat läser ofta tidningar från Dalarna för att följa med i vad som händer i hemtrakten Falun. Foto: Marcus Eriksson, SR

Riazat: Människor kom med nyckelknippor och sa här har ni

10 min

I serien #100röster har Ekot träffat ledamöter i riksdagen som delar olika erfarenheter av att komma som flykting till Sverige. Vänsterpartisten Daniel Riazat nåddes först av beslutet att familjen skulle utvisas.

– Man börjar äntligen lära sig att hitta på sin arbetsplats. Det tog några månader innan man hittar överallt i huset. Nästan i alla fall, säger Daniel Riazat.

Daniel Riazat tar rulltrappan upp från entrén, den så kallade bankhallen. Efter millennieskiftet, år 2000, flydde han med sin familj från Iran.

Förra året, dryg tio år efter att han fått uppehållstillstånd, valdes han in i riksdagen för vänsterpartiet.

– Jag brukar komma hit och läsa för att hålla mig uppdaterad om mitt hemlän, säger Daniel Riazat.

Favoritplatsen är tidningsrummet på våning tre i riksdagshuset. Här sitter han ofta och bläddrar i Dalademokraten och Dalarnas Tidningar för att hänga med i turerna i hemstaden Falun.

När han stänger av ljudet på sin mobil syns ett foto av ett barn som bakgrundsbild. Jag frågar vem bilden föreställer.

– Det var ett barn som jag såg i ett flyktingläger utanför Kobane. Barnet kommer från Kobane i kurdiska delen av Syrien, och som bodde i flyktingläger i Turkiet på den kurdiska sidan, berättar han.

– Jag var där för två månader sedan med några ungdomar som hade samlat in pengar, och så skulle vi köpa saker till dem där, säger Daniel Riatzat.

– Det var precis utanför området där IS hade tagit över. Det var den mest lärorika resan jag gjort i hela mitt liv. Den mest känslomässiga, alla skulle nästan behöva åka dit, säger han.

– Så varför har du valt att ha bilden på barnet på din telefon?

– När jag såg det där barnet, det går inte att få ut ur ens huvud. Jag har tänkt på det barnet, men också andra barn ända sedan jag kom tillbaka. Och man vill inte glömma bort heller, säger Daniel Riazat.

Själv var han nio år i Teheran, Iran, när föräldrarna som var aktiva i ett kommunistiskt parti, kritiska mot mullorna och sharia-lagarna, började få besök av säkerhetspolisen.

Det var då de bestämde sig för att fly.

– Då var min syster 12 år och det vi gjorde var att vi delade upp oss. Så att jag, mamma och syrran skulle åka första resan och så skulle pappa komma vid andra resan, genom smugglare. Så vi tog oss till Sverige, jag, mamma och syster. Vi hamnade ganska snabbt i staden Falun i Dalarna, där jag bott sedan dess, säger Daniel Riazat.

Från ett välbetalt jobb och ett stort hus i Teheran, befann sig mamman och barnen nu slutligen i en en-rummare i Falun.
Med en gnagande ovisshet och stark oro över Daniels pappa som inte kommit fram.

– Han hade åkt fast helt enkelt. På grund av att de upptäckte att det inte var riktiga handlingar han hade när han skulle ta sig över gränsen. Det gjorde att det blev två jobbiga saker på samma gång. Och för honom tog det också fyra år att sig hit till Sverige, berättar Daniel Riazat.

I väntan på pappan håller sig familjen gömd i sex månader. Och det pågår en långdragen process om ansökt uppehållstillstånd. För tioårige Daniel präglas nu det nya språket svenska av olika myndighetsbeslut.

– Det var mycket att göra med Migrationsverket och Utlänningsnämnden, tror jag att det hette då. Jag var liten och syrran också, men vi följde och kunde varje ord, varje begrepp som kom från advokaterna.

– Jag minns inte exakt vilka ord, men jag minns att vi satt med dem och kunde dem. Och att jag sa dem till de vuxna i skolan. De kände naturligtvis till orden som vuxna, men de förstod ganska snabbt att det är något som är speciellt här. Varför kan de här barnen sådana här saker? Berättar han.

Fyra år senare sitter dem fortfarande i väntan på Daniels pappa och med nekat uppehållstillstånd.

Den 19 april 2004 trycker Dalarnas tidningar en artikel där reportern Ragna Fahlander träffat Daniel, hans mamma och storasyster Helya.

Reportern skriver:

"På köksbordet ligger beslutet om avvisning.
I beslutet står att mamma Zoreh "inte har gjort sannolikt att hon hyser en välgrundad fruktan för förföljelse i sitt hemland på grund av sin uppgivna politiska verksamhet".
Familjen är övertygad om att hon hamnar i fängelse direkt i Iran. Risken är att de tar Helya också, i Iran räknas hon som vuxen vid 15 år.
- Om de åker in i fängelse, då hamnar väl jag på gatan, säger Daniel."

De har fått uppskov nu för att skaffa iranska identitetshandlingar och flera familjer i Falun har även börjat manifestera för att familjen Riazat ska få vara kvar i Sverige.

– När vi fick avslagsbeslutet, utvisningsbeslutet, från Migrationsverket, då var det tusentals som gick ut och demonstrerade bara för min familj. Jag vågar påstå att det är en av de enskilt största demonstrationerna som ägt rum för en familj i Sverige någonsin. Och det var så fantastiskt för det var i en liten stad också, säger Daniel Riazat.

– Människor kom med nyckelknippor och sa bara här har ni. Det är bara att gå in, och här är vår adress. Ni bara går in ni behöver inte ens ringa oss, berättar Daniel Riazat.

– De tömde vår lägenhet för att vi inte skulle gå dit och polisen skulle kunna ta oss. De hade en plan i skolan om vad alla skulle göra ifall polisen skulle komma dit. Allt var planerat och de hade planerat sommaraktiviteter för oss flera år framåt i fall det skulle ta så lång tid, säger han.

Särskilt viktiga för oss var tre, fyra familjer i Falun, berättar han. Och som fortfarande är vår familj.

– Och du minns de där nycklarna?

– Jag tror till och med att mamma har kvar den där nyckelknippan även om nycklarna inte sitter kvar. Men själva bandet, säger Daniel Riazat.

Runt midsommarafton 2004 kommer beskedet om att Utlänningsnämnden beslutat att ge familjen uppehållstillstånd.
Strax efter kommer hans pappa fram till Falun. Men på de fyra åren har det kommit att bli tuffare, säger Daniel Riazat.

– När vi kom så fick mamma en anställning väldigt snabbt. Inte exakt i samma yrke som hon haft innan, men hon fick långtidsvikariat och anställning till slut inom förskolan och skolan. Det här gjorde att hon lärde sig språket mycket snabbare, säger Daniel Riazat.

– När min pappa kom 2004, och allt kändes lugnt med uppehållstillstånd och så, fick han inte chansen att komma in på arbetsmarknaden på sju år tror jag, berättar han.

– Vilket gjorde att oavsett vilken SFI-kurs han gick så kunde han inte få ut sin fulla potential vad gäller språket. Och det här var något som jag tyckte var så synd. Varför arbetsgivare tyvärr är så konservativa i sitt synsätt att de inte ger människor chansen. Du kanske inte kan allt perfekt de första veckorna, men bara genom att du får chansen så kommer du utvecklas väldigt mycket, säger Daniel Riazat.

Hos en ung, tonårig Daniel föds här ett politiskt intresse.
I samband med de uppmärksammade manifestationerna i Falun för Daniel och hans familj dyker det nämligen upp politiker i strålkastarljuset.

– Det var alla partier som var där. Nu pratar vi om de sju demokratiska partierna, som var där och talade. Och verkligen stöttade oss helhjärtat. Jag tänkte då att det är något som inte stämmer här, säger Daniel Riazat.

– Om alla partier är för att vi ska ha en human flyktingpolitik varför har vi då inte en human flyktingpolitik? Varför är tjugo tusen människor utan papper eller gömda? Säger han.

Som 14-åring bestämmer sig han och ett par kompisar för att åka till Stockholm.

– Vi satte oss uppe på läktaren där besökarna är och hade tagit reda på att det var en omröstning om just flyktingfrågor.

Daniel och hans kompisar kände igen ledamöterna som kommit till Falun och hållit tal för dem.

– Så slutade det med att alla röstade mot det de hade sagt på de här demonstrationerna. Och jag var så förbannad, alltså jag var riktigt förbannad, berättar Daniel.

Och en efter en kontaktar han de äldre ledamöterna.

– Jag frågade dem hur det kommer sig. Att ni snackade på det här sättet förrgår i Falun, och i dag så står ni och röstar mot det ni har sagt? Berättar Daniel Riazat.

– Det måste gjort intryck?

– Det gjorde intryck, de flesta av dem skämdes för att stå framför mig. Då var jag fjorton eller femton år och de var femtio år gamla. Det gjorde även intryck på mig. Att jag inte längre tänkte bara stå vid sidan och vara sur, säger Daniel Riazat.

Avslutningsvis framhåller Daniel stödet och snällheten han mött från människor i Sverige.
Det var också ryktet om landet i norr som nått honom och hans familj i Iran för femton år sedan.

Men de senaste sex, sju åren har ryktet om Sverige börjat se annorlunda ut berättar han.

– Det hör jag också när jag pratar med släktingar som bor kvar i hemlandet eller med andra människor i andra länder. De säger samma sak. Att vi hör fortfarande att det är ett bra land, men vi hör också att det är väldigt tufft. Att hatbrott ökar och så vidare, säger Daniel Riazat.

– Bilden ändras?

– Bilden ändras, absolut, säger Daniel Riazat.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista