Helena Granström: Känslan har hamnat i centrum – och samtidigt förlorat sitt innehåll

Hur känns det?

Denna till synes anspråkslösa lilla fråga tycks mer eller mindre bära upp hela vårt sociala liv. Särskilt i samband med viktiga händelser dyker den upp – föd ett barn, ta examen, skriv en bok eller åstadkom en idrottsprestation och du kommer tvivellöst att mötas av den. Men inte nog med det: Åtminstone sedan modernitetens intåg är det genom den som vi har avläst både vår omvärld och oss själva. 1900-talets stora omvälvningar förändrade nämligen inte bara samhället, utan också den enskilda människans identitet. Från att främst ha utgjort en del av en större gemenskap, blev människan en individ i egentlig mening, en som började ta sina inre upplevelser, önskningar och preferenser på allvar, och utvärdera sin omgivning just utifrån frågan: Hur känns det? Jaget blev till ett finkalibrerat känsloinstrument, och att denna utveckling fortsatt in i vår samtid tycks ganska uppenbart.

Men det har länge varit någonting i denna berättelse om moderniteten som besvärat mig – för när jag ser mig omkring är det knappast ett samhälle som tar känslan på allvar som jag tycker mig se. Till att börja med utgår hela den kulturella tradition vi lever med från antagandet att känslan är ovidkommande. Den vetenskapliga metoden är ett exempel, det revolutionerande sätt att söka kunskap som blev så framgångsrikt just genom att systematiskt göra sig av med känslor och subjektivitet. Ett annat är i princip hela den västerländska filosofin, som med några få undantag består av teoribyggen som underkänner känslorna som grundval för moraliskt handlande. Inte heller rent praktiskt framstår känslans roll som särskilt central: Den som varje morgon klockan 06.15 frågar sig hur det känns – och tar svaret på allvar – kommer knappast att bli särskilt långvarig på något heltidsjobb.

Är känslan i vår tid alltså övervärderad, eller är den tvärtom undertryckt? Jag får helt enkelt inte riktigt ihop dessa två beskrivningar – inte förrän jag av en slump stöter på en gammal essä av den amerikanske författaren William Deresiewicz, som avhandlar synen på vänskap och hur den förändrats genom århundradena. Vänskap har, skriver han, degenererat ”från att vara en relation till att vara en känsla” – från att vara något som människor delar till att bli något som vi var och en klamrar oss fast vid i vår ensamhet. Gemenskap antar inte längre formen av konkreta sammanhang – familjens, byns eller arbetsplatsens – istället har vi, i bästa fall, en känsla av gemenskap: ”en privat upplevelse, inte en kollektiv erfarenhet”. Och samma sak, menar Deresiewicz, är på väg att hända med vänskapen; att logga in på sin Facebooksida ger en ”känsla av samhörighet” – men inte verklig samhörighet, bara känslan.

Och plötsligt tycker jag att jag inser vad som saknas för att vår tids upptagenhet av känslan ska vara verkligt övertygande – nämligen att den kräver någonting av verkligheten. Vilket modernitetens omhuldade känsla inte längre gör: I allt högre grad verkar vi hålla till godo med enbart känslan av vänskap, precis som vi nöjer oss med känslan av lyssnande, känslan av omsorg, känslan av tillhörighet. Samtidigt som den individuella känslan har hyllats och respekterats, har den med andra ord oskadliggjorts på ett mer subtilt vis: I vårt upphöjande av känslan, tycks vi ha glömt bort att värna om det som känslan en gång vittnat om.

I skenet av detta blir inte minst de sociala robotar som nu introduceras bland annat inom äldrevård, barnomsorg och utbildning helt följdriktiga, som denna utvecklings naturliga slutpunkt: En tillräckligt trovärdig imitation av det vi längtar efter för att vi ska kunna låta oss luras utan större svårighet. Det vi kallar för en känsla blir till sist inte mer än det framgångsrika stimulerandet av våra hjärnreceptorer; och med tanke på att metoderna för sådan stimulans hela tiden förfinas är det inte svårt att tänka sig hur framtiden skulle kunna se ut.

En dag, rentav ganska snart, sitter vi kanske där med känslan av omsorg, känslan av vänskap, känslan av bekräftelse – men utan någon annan människa som är beredd att ta hand om oss, och utan en enda vän. Det är lika bra att vi frågar oss i tid: Hur skulle det kännas?