Nina Wormbs: Mosaikråttan är också värd ett minnesord

Krönika av Nina Wormbs

Jag har länge fascinerats av nekrologer, dessa minnesskrifter långt bak i den tryckta tidningen. Både vad som står i dem och vem de handlar om intresserar mig. De rör nästan alltid män och de har nästan alltid gjort något för civilsamhället, suttit i någon akademi eller nämnd, eller varit företagsledare, gått någon högre utbildning och varit allmänt föredömliga. Och så är de förstås uppriktigt och innerligt saknade av sina nära vänner och sin familj. Förstås. Den som inte är saknad och älskad får ingen nekrolog.

Dessa texter säger något om vad vår kultur tycker är viktigt att uppmärksamma. De säger också något om vilka som är värda den här typen av uppmärksamhet från första början.

Vad skulle hända om vi skrev nekrologer över alla människor som gick bort i vårt land? Över busschaufförer, hemmafruar, förskolepersonal, undersköterskor, affärsbiträden, gymnastiklärare. Alla skulle de få en sorgeskrift, som vi kunde läsa och reflektera över.

På sätt och vis får väl i princip alla en liten text i samband med begravningen, när prästen eller vem som nu förrättar, talar om den som har gått bort. Men på begravningar går oftast bara de som redan känner den döda. Nekrologerna läses av oss andra, vi som inte kände den döda. Vi skulle erbjudas en möjlighet att fundera över fler existenser. Och över livet i allmänhet. För det är ju ofta det som händer när någon dör, att man funderar över livet.

Kanske skulle man också ha texter om de husdjur som lämnat oss. Över marsvinet Burret, hunden Spock och kossan Rosa. Det skulle bli många.

Var skulle vi dra gränsen? Vid de djur vi har givit namn? Eller de vi har rört? Eller de som har berört oss? I Kerstin Ekmans bok Löpa varg får huvudpersonen en speciell relation till en varg i det vilda, en varg som han namnger, men som inte är hans. Skulle det djuret ha en nekrolog?

Vilka döda sörjer vi och hur sörjer vi dem?

För en vecka sedan var jag på en minnesgudstjänst för utdöda arter i Katarina Kyrka i Stockholm. Det arrangerades tillsammans med Världsnaturfonden och Svenska kyrkans unga. Under en timme fick vi sång och musik, predikan av prästen Camilla Lif och vissa sakuppgifter om artdöden. Vi fick också veta att i vissa populationer av ryggradsdjur har antalet minskat med 73 % sedan 1970. 

Under 15 minuter fick vi sedan gå runt i kyrkan och läsa om arter som dött ut eller är nära utrotning. Vi fick tänka, känna och reflektera. Tända ljus. Och sörja.

Här handlar det inte längre om individer, inte precis just den vandringsduvan, eller just den asiatiska floddelfinen, eller just den mosaikråttan; det handlar om alla vandringsduvor, alla asiatiska floddelfiner och alla mosaikråttor.

Det är svårt att förstå. Och ännu svårare blir det när man får veta att det inte handlar om tre arter. Utan om tre arter per dag. Eller kanske tio per dag. Eller hundra. Det är inte lätt att veta säkert.

Vi upptäcker också nya arter, några skulle försvunnit utan vår förskyllan och vi lyckas rädda vissa, men vi är inne i en period när takten på utdöendet är 100 gånger snabbare än normalt.

Vad har vi för former för att sörja denna förlust av mångfald och individer? Hur tar vi in och minns? Hur pratar vi om dem och det liv de hade?

Ingen av dem har lett någon idrottsföreningen, sjungit i kör eller tagit examen i ekonomi.

Borde de ändå inte, om inte varje individ så åtminstone varje art, få en egen nekrolog.